Hej, lilla tigerflicka.
Det är jag, och jag skriver igen. Men jag fick ju inget svar sist (och inte gångerna innan det heller).
Hur är det? Jag har inte sett dig le på länge nu, inget riktigt leende. Faktum är att jag inte har sett dig på länge.
Jag vet inte ens om du fortfarande lever, jag vet inte om tigerränderna slukat dig.
Inatt när jag inte kunde sova satt jag i mitt fönster (du vet det jag skrev om i första brevet) och kolla på stjärnorna.
Precis när jag tänkte på dig föll en stjärna. Jag kan inte svara på om det var din stjärna som föll, men det var det väll inte?

Vi kanske kan träffas snart, om du vill? Jag fryser så om nätterna, och jag hatar allt mer än vad någon kan förstå. Det är bara du som fattar. Det är bara du som kan värma mig, och det är bara du som förstår vad hatet handlar om.
Jag håller på att bli frisk nu. Jo det är sant, i alla fall nästan. Jag har börjat äta mer och mer, men jag vet inte varför. Ibland är jag bara så ledsen. Ibland tar demonerna tag om mig och får mig göra dumma saker. Dom viskar mig i örat och dom vill leka mer. Men vet du, lilla tigerflicka, lekar har slutat vara roliga. Det gör bara ont, jag har aldrig gillat att falla. Dom vet det, varför vill dom då få mig att falla? Jag sitter ju i fönstret för att känna doften av påhittad frihet. Inte för att falla. Kan du säga till dom, för dom lyssnar inte på mig. Dem skrämmer mig.

Jag borde nog sluta skriva nu. Vet ju att du inte gillar att läsa allt för mycket. Du klagar på att du blir trött i ögonen. Du kommer nog inte att svara på detta, det gör du aldrig.
Men jag vill bara att du ska veta att jag alltid kommer att älska dig. Men vet du, dina tigerränder lyser igenom dina kläder.

Kanske ska jag säga till dina demoner med, för rakblads lekarna är inte roliga längre. Fast det har dom aldrig varit. Och det har ju egentligen aldrig varit en lek i alla fall.

Det blir inget hejdå denna gången heller, för jag gillar inte avslut. Kan vi inte bara låta slutet bli en början för något nytt? Jag vet att du skakar på huvudet när du läser detta.

Men jag finns i mitt fönster om jag inte kan sova, jag kommer att finnas där inatt. Alla nätter framöver. Som jag alltid gjort.

Första kärleken

Du var bara där, som om du precis fallit ner från stjärnhimlen. Mitt på Gågatan, log.
Det går inte att förklara… du var lika vacker som jag hade tänkt mig men ändå kände jag en avsky. Det gick inte att förlåta dig, förlåt. Du närma mig med försiktiga steg.
- Hej
Jag snegla upp och möttes av dina gröna ögon.
- Hello

Vi stod där och bara stirra, nej inte stirra. Granska varandra från topp till tå. Utan att säga något visste nog båda att du var förlåten.

Vi gick hem till dig, din lägenhet borta vid Vattenpalatset. Lägenheten var ganska stökig men mysig. Och det lukta dig där inne, överallt.

Vi tog av oss skorna och jag skulle precis börja ta av mig jackan. Då jag märkte att du mumla något, jag snegla upp. Vi möttes på mitten som vi alltid har gjort, dina läppar var mjuka och varma.

- Får jag behålla dig?
Jag viskar i ditt öra att frågetecknet var onödigt. Jag är redan din.